Bloggförträngning.

Nej, det är ingen bristsjukdom. Det är något jag märkt jag behöver göra. Förtränga.

Förtränga lite att jag faktiskt har läsare.

Ursäkta, jag menar inte att förringa faktumet att jag blir läst såklart, det är trevligt, men jag kan bara inte tillåta mig tänka för mycket på det.
Då finns risken att jag börjar anpassa mig efter vad jag tror är intressant för dig att läsa. Och då blir allt helt plötsligt förgäves. Helt irrelevant. Då inrättar jag mig bland dem jag allra helst vill ta avstånd från d.v.s. de som bloggar för att skjuta in bekräftelseknark i sitt eget självförtroende-omlopp.

Jag vill skriva av kärlek till ord och fria tankar utan att tänka för mycket på konsekvenserna.
Det är det enda sättet för mig att behålla tillfredställelsen i det jag skriver.

Jag fick en så härlig feedback idag.

Jag skrev en extremt kall och tydlig krönika om det eländiga tillståndet i Härjedalens kommuns ledningskultur i tidningen ”Grenseposten” förra veckan.

Redaktören ringde mig idag och var lyrisk över hur mycket damm den texten hade rört upp. En del människor var i upplösningstillstånd. De flesta som hörde av sig var dock överlyckliga över att någon äntligen skrev om det ämne jag tog upp. SMS:en har haglat in på min telefon. Gratulationer.

Jag sa till redaktören; ”Men vad kul, fortstätt i den andan med andra skribenter också, jag tror folk vill ha en tidning som tar ställning, som har en egen röst, som tar ett ordentligt spjärn mot den protektionistiska, gamla makten. Då blir den het, farlig, läsvärd, omtalad och därmed givetvis i förlängningen lönsam”.

Texten jag skrev, hade jag inte kunnat skriva om jag hade brytt mig om mina egna finanser, min egen ”ställning” i vissa läger o.s.v. Jag vet, att jag genom att skriva den texten aldrig någonsin igen kommer att få ett konsultuppdrag för Härjedalens kommun t.ex. Något jag förut en period levde gott på i början av 2000-talet. Jag valde att bränna den relationen för friheten att få skriva det jag tyckte behövde skrivas.

Och så håller det på.
Vissa dagar tappar jag modet. Tycker synd om mig själv. Om min släkt som måste se på. Oro för framtiden.

Men nu är det så här.
Det är alldeles för skönt att skriva ur hjärtat.

Det gäller att förtränga att man har läsare som sagt. Att skriva, som om man bara tömde sin frustration inför sig själv, i en sluten dagbok bara.

Då kommer det modigaste fram. Det som är som mest riskabelt. Det är då det börjar hända. Jag önskar att fler gjorde så. Skrev och publicerade sin alldeles egna åsikt, som om inget fanns att förlora.

Snälla. Gör det.

/Stefan