En ren man.

(Uppdaterad/reviderad) 31 Maj

Så…okej.

Anta nu då, att du arbetat dig fram till någon form av slutsats om tillvaron.

Renlevnad. Celibat. Nykterist.

..och låtit det gå en låååååååång tid i den formen.

————————-
!!! (Gällande ovanstående så höll jag på att skratta mig sönder och samman efter en god väns kommentar igår (läs 30:e) och får väl nyansera det lite med att tillägga att det _har_ förekommit en dejt i år.)!!!
————————-

Jaja, vidare;
-Vad väntar? Vad ska huggas tag i? Vad ska göras med den nyfunna resursen av att ha ett totalt balanserat liv?

Ni anar inte hur lojt, tyst och stilla det blir, när laster, neuroser och allt det som hämmande och autonomt styr en människas handlingar (även mina förr om åren) plötsligt inte är närvarande längre.

När allt är rent, och ens starkaste resurser äntligen ligger där ostörda och brummar i källaren som en välsmord V8:a väntandes på ett pedaltryck som får krafterna att rusa.

Men… tvivlen.

Det är nästan så att tankar på att bara dyka in i det gamla och simma i det tills man tappar andan tvingar sig på en.
Bara för att det nästan inte är någon annan omkring dig som gjort samma sak. Ingen som längtar efter den friheten.

De övriga, sitter fortfarande framför TV:n, läser sina glättade magasin, äter sin skräpmat, klipper sin gräsmatta, slåss med sin flaska, konsumerar sig nöjd, grälar med sina närmaste, suttar på sitt nikotin och funderar inte två gånger på att något överhuvudtaget borde vara annorlunda. Vaddå? Världen ÄR ju så här? Sluta bråka med oss Stefan Hallgren! Det är ju FINE, det ska VARA så här! Det är väl inget farligt med det? Vad yrar du om?

Ja du. Vad i all världen är problemet. Vad kan det vara.

Kan det vara en total brist på insikt, medvetenhet, ansvarstagande, själshälsa, sanning, ärlighet, mod och vilja att skruva livet åt ett håll där man LEVER i stället för att fördriva tid fängslad av svag självkänsla, marknadskrafter bekräftelsebehov och en tvingande känsla av att nå acceptans, att vara normal?

Jag vet inte.

Det är hursomnhelst värt det. Resan. Arbetet. Det känns som att ha fått ett titthål in i den verkliga anledningen till att vi föds. Den riktiga uppgiften med att vara människa.
Efter den här resan vet jag att jag inte är född i onödan.

Nu är det dock så, att den insikten inte passar givetvis. Den är inkompatibel med normerna.
Inkompatibel med fikarumsintriger, antaganden, skvallret och vardagen.
Lever man efter den här min agenda, så uppstår friktion i förhållande till det allmänna normsystem som råder.

…så lösningen är att kompromissa. Att börja sälja av igen. Att dagtinga med sin integritet och övertygelse.

Det får en att fundera. Och ibland förbanna medvetenheten. Förbanna sitt förändringspatos.

För fan Stefan; Kryp in i Bingolottovärlden, fjäska för några nyckelfigurer och ditt liv blir uthärdligt igen.

Men det går ju tyvärr inte att göra det. Det skulle bli ett låtsas-spel som bara funkade några månader.

Kanske är det bättre att använda allt detta till att skriva böcker, skapa nya kreativa plattformar, känna tillit till att vägen är rätt.

Det är stora frågor. En dag i taget, ska välan ta mig in i framtiden.

Tills dess; Furiously fighting the shit of the world.

Eller nåt ditåt.

/Stefan