Juli 1989, Öland

Det hängde verkligen ett par herrkalsonger däruppe. Det gjorde det.



Längst upp i masten, på den röda lanternan som markerade hamninloppet nedanför Strand Hotell i Borgholm.

Jag visste så fort jag såg dem att de var mina. Minnesbilderna kom tillbaka. Så annorlunda allt så ut nu mitt på ljusan dagen, med turister längs strandpromenaden och myllrande rörelse i småbåtshamnen. Inatt hade det känns helt annorlunda. Det hade varit en självklar revirmarkering, och som om det var den naturligaste sak i världen hade den spritt-nakne vilden i mig klättrat alla tio metrarna upp i masten för att utropa sig till härskare av Öland och med ett segertjut hissat Boxershorts-flaggan över sitt rike.

Nu på förmiddagen när jag och min kollega stod en bit ifrån med bultande huvudvärk och betraktade dådet, så kom vi snabbt överens om att förneka all kännedom om det hela om det skulle börja pratas. Det var bäst så. Harmlöst eller inte, så kunde det lätt ge fel signaler till vår arbetsgivare som anlitat oss till att underhålla på After Beachen under Juli månads högsäsongsvecka på ””Strand”. Att underhålla området på nätterna stod det inget om i kontraktet. Fast det gjorde vi givetvis ändå.

Jag hade redan första dagen blivit formligen nerklubbad och hemsläpad av den övernaturligt grönögda barchefen Anneli, som omedelbart bestämde sig för att jag utgjorde veckans pausfågel i hennes liv. Jag förutsatte att jag skulle bli utbytt mot en ny redan nästa vecka sedan vi åkt men det ingick liksom i avtalet. För att säkra min lojalitet gav hon mig nycklarna till sin glassiga svarta Golf Cabriolet som jag fick disponera fritt under veckan så länge jag avslutade kvällarna inom hennes hank och stör. Till saken hör att hon även var före detta kroppsbyggare så jag hade inga som helst planer på att bryta vår en-veckas romans. Arrangemanget var förträffligt på alla sätt och vis. Hon hade alla nödvändiga kontakter på ön för att ge oss det bästa i festväg när vår show var avslutad och Ölandsnatten tog över. Genom hennes försorg, stod alla dörrar öppna till Ölands innersta nöjeshemligheter. Varje natt.

Det var en varm sommar. En natt, efter en osannolik mängd alkohol, somnade jag på stranden lite för nära havet. Av någon outgrundlig anledning hade jag min nya elgitarr med mig, handgjord i endast ett exemplar av mästaren Janne Helgé på Boogie Music i Växjö. Den var svindyr. Det hade gjorts ett helsidesreportage om just den gitarren i en musiktidning jag läst, och när jag såg den på plats så tvingades jag av okända krafter att köpa den. Det var omedelbar kärlek.

Saken är den, att när man utsätter ett känsligt instrument med fyrtio ömsint pålagda lager av klarlack för Östersjöns nattfukt, temperaturväxlingar och rådimma så kan det hända saker. När jag vaknade på morgonen med sand i håret och ömma leder, så hade gitarrens lack spruckit i ett otroligt finmaskigt mönster under natten.



Min första förvirrade tanke var, att det här kunde liknas vid en brölloppsnatt, oskulden var borta och gitarren var nu för evigt präglad av mig. Jag log lite åt ironin. Jag hade aldrig kunnat hålla saker hela. På gott och ont. Risken var påtaglig att oavsett hur unik och vacker du var, så kunde du förmodligen, genom att leva nära mig, bli oväntat nedlagd vid havet, för att morgonen efter vara sprucken genom fyrtio lager klarlack.

Det var den här sommaren allt började.