April 1999, Stockholm

Produkten var sen.
Förra veckan hade jag på förfrågan från en högre chef, godkänt en faktura på 4,5 miljoner för vidare attestering. Det var bara tre månaders kostnad för ett av utvecklingsteamen i Finland. De svenska hade ännu inte levererat någonting.

Måndag morgon började som vanligt på Frösön klockan 05.00, en flygtaxi ut till första morgonplanet till Stockholm och efter en flygtaxi till på det så var jag på kontoret i Värtahamnen klockan 09.00, oftast en halvtimma före mina kollegor som pendlade från Söderförort. Företaget där jag innehade titeln Produktchef var ett intressebolag i det största av de mest omskrivna Svenskstartade Internetkomet-börsbolagen under slutet av nittiotalet med över tvåtusen anställda.

Jag började tappa räkningen på hur ofta jag flög. Företaget betalade en lägenhet på söder och jag hade all tillgänglig lyx jag kunde tänka mig, men inuti började något falla isär. Det var för märkligt, för mycket. Arbetsdagarna var sällan under tolv timmar, sedan hörde det nästan till ordningen att alltid ta en after work, som åtminstone två gånger i veckan sträcktes ut till en ”fem på morgonen utramlandes från Sturecompagniet-tripp”.

Det fanns till och med en garderob full med sprit inköpt till arbetsplatsen, som skulle användas till den egna företags-afterworken på fredagarna.

Vi var kanske runt trehundra stycken totalt i Sverige där i början runt 1994, som sysslade med det som skulle formas till det vi känner som den moderna Webben idag. De kommersiella krafterna började vädra någonting runt det här med Internet, och det fanns en mycket begränsad grupp människor i Sverige som hade full koll på teknik, affärsmodeller, koncept och framtida potential.

Jag var en av dem.

Denna samling människor på runt trehundra, som alla kände varandra, sögs efterhand upp till företag som Kinneviks MTG, Postnet, Icon Medialab, Framfab, Internet Highway och allt vad alla dessa bolag nu hette, som slukade riskkapital i en aldrig sinande ström. Arbetsgivarna skrek efter kompetens, och hade du varit med längre än två år var du veteran och kunde kvittera ut otroliga löner.

Jag hade varit med i fem år och genomgått en blixtsnabb kompetens-forcering från ren programmerare/hackare till projektledare och affärsutvecklare genom ett antal snabbt avklarade arbetsplatser när jag slutligen headhuntades ner till Stockholm.

Jobbet ledde direkt in till den kollektiva utvecklings-epilepsin bland de största hajarna, de galnaste styrelserummen och de mest bisarra pengarna. Från att bara ha känt och arbetat med ”de trehundra” i kärnan på distans, satt jag nu med dem varje dag på stans olika innekrogar för ”det nya IT-folket” som tidningarna kallade det.

Efter ett antal månader gick det inte längre skilja dagarna åt. Jobb, peppning, stress, grandiosa fester och en brinnande allmän känsla av att ”det här får vi bara vara med om en gång i livet så nu djävlar kramar vi ur allt” var hela tiden närvarande. Jag tror de flesta visste att det här var ett fenomen som på sin höjd uppstår för några få människor kanske en gång vart hundrade år och vi sög i oss varje sekund av det för att verkligen pränta in att det verkligen hände. I efterhand kan jag nog påstå, att alla visste att tiden var lånad.

Inlärning, en affärsmässig härdning och en djävla combat practice inom mjukvaruutveckling och Internetprojekt var vad vi fick oss till livs, men själen, våra själar, for givetvis illa i hanteringen. Ofta väldigt illa.

En gång när jag hälsade på vänner hos ett konkurrerande företag, så mötte jag en ung tjej i korridoren som bara ramlade ihop mitt framför mig. Jag stödde upp henne och tog med henne till ett angränsande konferensrum och frågade om jag kunde göra något. Hon bara grät och grät, hade inte sovit på fem dagar utan bara hållit sig uppe på speed och hade en kritisk leverans värd flera miljoner påföljande dag. Jag gav henne lite vatten och önskade henne lycka till och gick därifrån. Jag kände henne inte och jag hade inte ork eller tid att ta hand om henne. Det var bara ännu en mikrodetalj i raden av tusentals händelser som susade runt öronen dygnet runt. Idag hade jag gjort annorlunda, men jag var själv mitt i krigszonen på mitt eget sätt. Visserligen utan droger, men situationen var tillräckligt pressad ändå.

Jag kunde inte förklara hur det var för någon. Inte för min sambo. Inte för min familj. Ingen skulle tro mig om jag beskrev hur omänsklig, absurd och orealistisk den här miljön egentligen var.

För alla utomstående såg det ut som om jag bara var extremt lyckad och välbetald och det uppstod en air av andlöshet hos kollegor i min lilla hemstad när jag berättade att det var vardagsmat att springa ihop med företags- och riskkapital-legender som Jan Carlzon och Björn Nordstrand i korridorerna och att tillgången till resurser var näst intill oändlig. Internationella gurus var ständigt på gästspel och hela tiden så lyckades jag leva i zonen av de kunnigaste människorna med de mest progressiva ideerna. Jag fick med mig kunskaper de åren som kommer att följa mig så länge jag lever. Bra saker, och även mindre tilltalade insikter som jag definitivt hade kunnat vara utan.

Men det var ändå på väg åt helvete givetvis. Att leva i ohämmat umgänge med de sju dödssynderna skulle komma att få konsekvenser för oss alla. Från börsen och ägarna ner till ”de trehundra”. Vi visste bara inte när, så vi blundade och fortsatte bara skrika ”keep èm coming” till servitörerna på LaRoy medan vi dagtid bet ihop för att försöka infria de i princip omöjliga förväntningarna.

Detta var i mitten på min andra karriärfas i livet och jag hade just fyllt trettioett.