Juli 1992, Utö, Stockholms skärgård

”Ska vi verkligen ta den här vägen?” frågade trummisen bakifrån pakethållaren medan cykeln rusade nerför stigen när vi lämnade efterfesten.

”Ja för fan” svarade jag. ”Jag körde här igår”.

I samma ögonblick försvann marken under cykeln och det enda som syntes var natthimlen och det glänsande havet, när vi rasade nerför det steniga stupet i en tumlande hög av cykelhjul, armar och ben som slutade i en smärtsam final ett antal meter längre ner. Därefter blev allting svart.

På morgonen vaknade jag i en säng i en personalbostad och kunde inte kliva upp. Foten var stor som en fotboll men med hjälp av vänliga människor och ett par lånade kryckor linkade jag såsmåningom uppåt ön för att leta reda på min olycksbroder Jimmy, trummisen. Jag fann honom vid ett bord uppe på värdshuset sittandes med ägaren till det ställe vi spelade på, hängandes med huvudet.

”Det här var ju för djävligt” sa ägaren krasst. ”Men ni måste ju klara av resten av spelningarna den här veckan och Jimmy här har nog brutit ett ben i handen så jag har ringt efter skärgårdsdoktorn så han får titta på er” sa han och tillade; ”Ställer ni in så betraktar jag det som ett kontraktsbrott och då åker ni hem i morgon utan betalning.”

Ett par timmar senare klev vi ombord på en ambulansliknande båt och en urgammal doktor, som nedstigen ur en skräckfilm plirade mot oss från styrpulpeten med road blick. Han såg ut att ha varit med om båda världskrigen men visste givetvis allt om fylleskador på turist-öar och muttrade efter en stund fram diagnoserna ”brutet båtben i handen på han där och avslitet ledband i foten på dig”.

”Kan vi spela ikväll?” blev min omedelbara fråga.
”Ja, på de här kan ni klara er tills ni kommer till ett riktigt sjukhus” sa han, och räckte fram ett par askar med tabletter jag aldrig hört namnet på förut. ”Se upp med doseringen bara, det där är det starkaste jag har och ni kan bli ordentligt yra i huvudet.”

Fem timmar senare satt Jimmy bakom trummorna med håret medvetet hängandes framför ansiktet så att publiken inte skulle se tårarna av smärta när han dunkade på skinnen med ett brutet ben i handen. Jag stod med gitarren och lät rutinen ta mig igenom showen, trots att jag bara kunde stödja på den friska foten och smärtan sköt upp som knivar i benet vid minsta rörelse. Tabletterna hjälpte marginellt. Skadan var trots allt bara ett halvt dygn gammal. Men det var bara att le och köra vidare. Man ställer inte in ett gig. Det gör man bara inte. Speciellt inte av de orsakerna.

Resten av sommarens återstående 30 spelningar runt landet genomfördes i ett moln av ånger, linkandes på kryckor, gipsad hand för Jimmy och med Ramlösa som starkaste dryck. Jag kände för första gången att den här typen av livsstil bara inte går att upprätthålla hur länge som helst.

Jag visste inte då hur rätt jag hade.