Informationslugn.

PR- och skivbolagsarbetet mot England och USA med Kingens platta sker helt via Internet. Pressutskick och arbetet mot TV- och media i Stockholm funkar också utan att behöva ”ses”.
Dataspelsutvecklingen går också helt via filskick och mail, på ljudsidan som vi jobbar med.
Krönikor och artiklar jag skriver går ju också med mailen.

Liksom…tänk, hur det har utvecklat sig på bara några år! Någon som minns faxen?

Nej, kunde väl tänka mig det.

Nackdelen är väl tidsskillnaderna då, men det kan lika gärna vara en fördel, om man synkroniserar och lägger arbetsflödet så att man löser av varandra. Så har det varit med USA-kontakterna.

Oj oj som saker kommer att utveckla sig ytterligare de närmaste fem åren. Sådana otroliga marknadsglidningar när det kommer till immateriella, digitala värden och konsumtionen/handeln med dessa värden. Det hisnar. Återstår att bringa ordning i det hela och skapa något friskt, ratonellt och kreativt av det utan att gå under och bli sittandes med nallen mot örat dygnet runt och ögonen på skärmen.

Trots all teknik, så har det ju som bekant inte skapat mer TID för oss ändå.

Detta skrev jag om i en krönika i Aftonbladet redan år 2000. Tänk om jag vetat då hur mycket värre det skulle komma att bli. Det var rolig läsning dock, så här åtta år senare. En vän påminde mig om krönikan häromdagen.

Jag skrattade gott och insåg att jag alltid kommer att älska Aftonbladet för att de släppte igenom följande mening i min text; ”Jag vill inte vara mailslav längre, lida av lösenords-alzheimer, vara e-handelsföretagens uppmätta och databas-hanterade konsumtionsfnask, göra bankernas jobb åt dem och samtidigt vara en vandrande informations-sil som medvetet eller omedvetet måste värdera tusentals reklambudskap om dagen!” Styrelsen i Webbföretaget jag arbetade i blev inte glada över den texten, de tyckte att vi förbehållslöst skulle gapa och svälja utan att kritisera dem som var potentiella kunder. Rätt resonerat av dem på ett sätt. Fel på det sätt som räknades.

Vem som helst kan nämligen bli en IT-karriärist och fullblommad idiot. Få vet hur man är människa.

Jag var väldigt informationstrött på den tiden. You have no idea. Vilket något år senare givetvis ledde till den mest grandiosa burnout-diagnos som skådats på den här sidan Atombombsproven i Nevada. Men det är en annan historia. Det löste sig ju det med.

Men men. Det handlar nog i slutändan om val. Prioritering. Att bygga sin egen rytm och livskvalitet. Ett tyst öga i informationsstormen.
Att slå sig fri från projicerade förväntningar och krav och återkräva friheten att vara en närvarande mänsklig människa.

Jag kom ofta på mig själv på den tiden, med att längta efter skog, musik, vatten, prat över fikabord, diskussioner i verkliga möten, fjäll, hav, humor, intelligens och vanlig medmänsklig respekt.

Kanske hade jag stått i torra konferensrum inför människor och ritat fyrkanter, texter och flödesscheman på whiteboards för många tusen timmar av mitt liv tidigare. Fast det har ju sin charm det med. Det måste ju hända där, börja där, om något ska ut i verkligheten och göra gott sedan såklart.

Det är balansen som ska finnas där. Måste finnas där. Det är därför tror jag, som det mjuka, kreativa och intellektuella blivit så viktigt med åren.

/S