Det tog mig en halv mansålder att förstå Dylan.

Jag blir så förundrad. Och irriterad. Över att ha varit så oseende, så enkel, så…o-nyfiken på musik genom åren, att jag bara förkastat vissa artister.

Bob Dylan t.ex. För mig har han varit en nasal lite irriterande sopa till sångare som jag tyckt varit otroligt överskattad. Jag har inte varit ”där” liksom. ”Döv för Dylan” kanske man kan beskriva det som.

Så blir man äldre. Får kontakt med fler sidor av livet, omvärlden och sig själv och helt plötsligt händer något.

Eftersom jag konsumerar groteska mängder böcker nuförtiden av alla de slag så har jag råkat komma över ett par Dylan-biografier. En auktoriserad och en oauktoriserad.

I dem öppnade sig en värld. En värld av konst. Ett sextiotal i New York. En värld i förändring. En man fick kontur för mig, ett musikaliskt geni fick kött och blod inför mina ögon allteftersom jag läste. Biografierna redovisade ofta inspelningarna, platserna, sångernas ursprung och Dylans rötter i Woody Guthrie och folksångerna.

Sakta så sipprade insikten om Dylans tunga roll i musikhistorien i mig och när jag skummade igenom hela hans låtgärning på YouTube så satte han in nådastöten när jag tryckte på DEN HÄR länken och fick höra sången ”Lay lady Lay”.

Så…effektiva harmonier. Så subtilt framfört. Så romantiskt. Så förbannat vackert.

Internet är en välsignelse. Just som jag ikväll läser i biografin hur producenten vid studioinspelningen ville att trummisen skulle använda ett par små congas och en koskälla till den lilla rytmfiguren som driver ”Lay lady Lay” så kan jag gå in på nätet och lyssna på exakt den låten medan jag fortsätter läsa kapitlet, och sedan göra en kort paus för att blogga om det hela. Så mycket detaljer det finns som förklarar händelseförloppet i tillkomsten av låtarna…som att skivan är inspelad i Nashville med Country-studiomusiker, därav de diskreta steel-guitar stroferna.

Jag vet inte. Det är en slags skönhet i att läsa. Någonting större tar plats i en. Som att släppa in historien, världen…att släppa in andra människors tankar och kreativitet som gäster i ens privata universum. Lägga det till sig. Att öppna sig för förändring. Att öppna sig för ny förståelse.

Det tog mig alltså en halv mansålder att förstå Dylan. Jag skäms lite, över min lättviktighet. För femton år sedan definierades mina musikaliska preferenser av lättsam crooner-soul och Mauro Scocco tillsammans med pop-hits. Jag menar vafan. Jag var en intellektuell och tänkande människa redan för femton år sedan. Varför förstod jag inte Dylan då?

Svaret på det är nog att de flesta människor i yngre år dras med en tendens till snabba slutsatser, snabba förkastanden, snabba dömanden baserade på ointresse, självupptagenhet och lite stress kanske.

En del dras med de egenskaperna hela livet. Därför uteblir också respekten, kärleken, eftertänksamheten och ödmjukheten hos vissa människor…och det är delvis det som gör världen svag.

Kanske är det årens gång, dess lätta hasande mot en större ödmjukhet som får en att lyfta blicken mot viktigare saker. Att ta in människor och konst som har en aningen större pregnans än bara lättsam ”transportunderhållning” och tuggummi-musik. Det är ingen skitviktighet, att helt plötsligt ha tagin in Dylan. Det är bara en kolv som går in i låset. En port som går upp. En nyckel som passar till den där behagliga känslan av förståelse och medhåll. Att en artist har förstått och uttryckt det man själv bär på och därmed förlöser det. Uppmuntrar. Tröstar. Skapar ett litet leende, ett litet vemod.

Vackert är det.

Lyssna på ”Lay lady lay” ikväll. Och några till Dylan-sånger. Och förstå lite mer av varför vi är som vi är, och varför vi hamnat här.

/S