Varför har min vänstra stortå nagellack?

Klä på dig människa.

Lördagar. Väggdagen. När allt som piskats upp under veckan smackar in i betongen och blir en blöt fläck. Alla uppstartade processer i hjärnan som går parallellt. Alla uppstartade program i huvudet som ska tvångs-stängas, för att försöka göra en hard reset så att hela ens existens startar fräscht på Måndag.

Vaknar intill Sol i vårt vita, lugna sovrum och känner mig oerhört priviligerad och ganska utsövd. Ute är det tyst, med lite höstvind runt knutarna. Hjärnan spelar samma låt som när jag gick och lade mig. Som spelat ända sen i Torsdags. ”Slam dunk the funk” med gruppen ”Five” från 90-talet. Jag har ingen aning om varför jag har den i huvudet. Det är bara en av alla de mängder med öppna processer som står och rullar i hjärnan. Det är som att ha en granne som vägrar slå av radion. ”Slam dunk the funk, giving it up, giving it up”. Förfärlig låt. Ungefär i vakningsögonblicket mellan sömn och medveten, kan det också komma ett par tårar under kanske en minut, utan att jag känner mig ledsen, som jag aldrig vet var de kommer från, förmodligen beror det på att vuxna aldrig hinner reflektera över sånt. Kliver upp och inser att morgonrocken är på nedervåningen, så jag går nerför trappan utan kläder. Katten Iris kommer runt hörnet längst ner och ryggar baklänges och stirrar på mig som om hon säger ”Om du nu inte har päls så skyl din kropp människa.”

Ungefär då råkar jag få syn på min vänstra tånagel och ser att den har vitt nagellack på sig. Och precis nyvaken som jag är, kopplar jag inte varför. Då jag knappt inte dricker alls, och aldrig så jag blir berusad sedan många, många år, kan det inte vara okända äventyr av sådana slag. Alltså måste jag ha gjort det medvetet av en anledning. Jag struntar i det för ögonblicket och äter frukost i stället. Sol och mina frukostar är en njutning varje dag. Jag gör ett kaffe som är omtalat i både vår och andra världar och Sol gör en gröt som sätter hela systemet i balans på nolltid. Senaste året kokar hon också egna Ingefära/chili/honungs-shots som är så starka att de känns som att sänka en sexa Tequila på morgonen.

Så. Till att försöka bromsa huvudet. Öppna processer som surrar denna lördag är en rättegång jag vittnade i tidigare i veckan, redan en svag oro över hur Julen ska firas, några andra dåliga samveten om saker jag inte kan påverka, en klient vars hälsa jag är osäker på, en lös tanke på att åka på återvinningen med det fulla släpet, en påminnelse om att hälsa på mormor på lasarettet idag, en liten längtan efter Molly, en klump i magen för det jag inte hunnit under veckan, ett dåligt samvete över andras förväntningar som jag egentligen inte ska ta på mig och några struktur- och planeringsprocesser inför kommande vecka då jag både ska på Spotifymöte i Stockholm på Måndag, vara i Sundsvall på Ninetone Tisdag, Onsdag, vara på ”Brandcast” Youtube Event på Torsdag i Stockholm och samla våra kreatörer och klienter på ”Youtube Creator Day” på Fredag, också i Stockholm. Det sista för vilket jag både bokar, hotell, lägger upp programmet och projektleder. Och förmodligen 20-30 punkter till som jag helt enkelt inte kommer ihåg medan jag skriver.

Det är inte synd om mig. Jag är lycklig så här. Jag känner mig inte utbränd. Utbränd var något jag var tidigare i livet. 2003 och 2008 var de värsta smällarna. 2011 en mindre. Jag kan allt om sådana kollapser. Doktorsgrad. Var totalt golvad och rehabiliterade mig i åratal och har fortfarande svaga begränsande men efter de grejerna, men idag så mjukbromsar jag allt på något sätt långt innan det känns jobbigt. Jag har ett högre, blixtsnabbt, hungrigt varv i huvudet än många andra. Jag vet det nu. Och det är okej. Och härligt. Jag lever också kanske med den enda kvinna i världen som har samma frekvens av intensiv hjärna, nyfikenhet, kunskapstörst, social kräsenhet och så udda egenskaper att vi kan dela varandras liv.

Enda gångerna det är jobbigt är när jag är intill människor som tänker långsammare, som bryr sig om saker jag inte bryr mig om och försöker tvinga mig att bry mig om samma saker för deras skull, människor som gillar galor och awards, som bryr sig om småsaker, som tycker pengar och status är viktigt, som anser att jag borde vilja andra saker, göra andra saker, prioritera annorlunda. Det är omöjligt för mig. Alltså jag kan inte.

Jag är 51 år nu. Det är så här det ska vara nu. Tills jag dör. Jag bestämmer. Jag lever sunt, rent konstruktivt och vänligt i en oerhörd och härlig hastighet. Det här är det sätt jag vill leva på. Jag får det. Jag ska ha respekt för det valet. Jag kan inte annat. Jag är fruktansvärt bra på en mängd saker som få andra är bra på, och jag ska leva i samklang med, och använda de förmågorna med lite tur i 40 år till. Sen ska jag dö. Klart och betalt. Helt odramatiskt. Utan rädsla.

Till sist minns jag varför min tånagel är målad. Jag har en envis spricka som funnits i den nageln hela mitt liv och aldrig växer bort. Den delar sig envist i två och gör ont ibland. Sol och Molly gjorde lite research och hittade ett sätt att laga den. En dag så satte de mig i kökssoffan, med en pytteliten bit toalettpapper som armering som de lade underst. Sedan lade de ett tunt lager nagellack på nageln, så att den skulle vara stabil och växa ut lite helare.

Och i det, ligger, som en metafor, hela budskapet.