Idag gjorde jag ett märkligt möte.

En av mina klienter i Studion hade bokat in Cellisten Katarina Åhlén för ett pålägg på förmiddagen. Det var inget mer med det, en vanlig dag på jobbet och hon hade varit här förut men det är alltid kul att jobba med aukustiska instrument och de som är duktiga att spela så jag såg fram mot en bra dag.

Vi fikar, hon sätter sig för att öva lite, och jag tänker för första gången på hur hennes instrument “svarar” ovanligt tydligt på tonerna med styrka och karaktär vilket jag påtalar.

-Vet du hur gammal den är? frågar hon.

-Nä. svarar jag,

-Den är tillverkad år 1700.

Smaka på det kära läsare. År sjuttonhundra. Är den tillverkad.

Jag har tagit i den. Den är på riktigt. “klonk klonk” låter det när man knackar på den, precis som man väntar sig.

Det är bara det, att detta skrämmande vackra vedstycke hon bar in i studion och satte sig att spela på helt obekymrat är TREHUNDRA ÅR GAMMALT.

Den Cellon fanns innan min hemstad Östersund fanns.
Den existerade långt innan man hade uppfunnit ångmaskinen. Napoleon hade ännu inte härjat i Waterloo och Sverige var fortfarande en hyfsad stormakt. Nästan 1600-tal. Nästan nordisk medeltid.

Och här stod den då idag, lite lojt lutad i min Studio bland alla högteknologiska saker år 2008 och sket fullständigt i att jag var imponerad av den. Den kommer ju att existera efter min död, liksom den existerade innan min farfarsfarfarsfarfarsfarfars-far var född.

Den kan ha bytt ägare hundratals gånger genom åren. Vandrat över landsgränser på 1800-talet. Den kan ha varit på flykt ute i Europa, eller spelats på av någon i Mozarts orkester (alltså, vi snackar medans Mozart själv satt vid pianot) i Wien…eller ömt ha stuvats undan för att inte bli krigsbyte, eller den kanske såldes vidare någon gång på 1800-talet och räddade ekonomin i en familj. Kanske den var första instrumentet för en flicka i en rik familj i början av seklet. Vem fan vet? Den är ju för helvete TREHUNDRA ÅR GAMMAL!!

Jag kunde knappt koncentrera mig på att spela in. Instrumentet bara stod där, mitt i en vanlig måndag och stirrade tillbaka på mig. Jag menar, det finns YNGRE saker som låses in på Jamtli Museum bakom skottsäkra glas och i rum med datorstyrd fuktighetsanläggning och så vidare. Men det där instrumentet lät sig inte bekomma över sin ålder.

Cellon lät sig ställas framför mikrofonerna och sedan sjöng den, med tonen hos en mycket mycket gammal varelse, in i mickarna, in i datorerna. Sida vid sida med andra spår i den aktuella låten, tog den sig en rakryggad plats och förskönade musiken.

Självfallet är det Cellisten avhängigt, som bemästrar och betvingar den 300-åriga pondusen att leverera vackra, virtuosa toner, men jag kan ändå inte undgå att tänka, misstänka, att själva instrumentet är den som egentligen bestämmer.

Med sin stolthet, skönhet och sin ålders rätt.

En cellist får förtjäna sin kärleksrelation till instrumentet genom att öva tills hon antingen vinner eller förlorar allt annat i livet.

..samma sak gäller ju trumpetarens relation till sitt instrument, den målande konstnärens till sina penslar och sin duk, sångarens till sin röst o.s.v. Det är en hisnande mäktig styrka i utövande konstnärers kontakt med det fysiska medium som de använder till att uttrycka sig med.

Men idag mina vänner; Cellon. Dessa instrument är something else och det är även (oftast kvinnorna) som spelar på dem.

Jag har sett andra Cellos och de har alltid en egen karaktär, de har alltid en egen kärlekshistoria med sig, de är alla unika, de kan vara bara något decennium gamla och låta bättre än alla andra äldre släktingar. Ålder i sig är ingen garanti för väl-ljud. Det var bara det att jag var helt oförberedd på perspektiven jag fick, när det kom en trehundraåring och besökte studion idag.

Jag utropar hädanefter den 19 maj till Cellons dag.

/Stefan