Jag blev medlem i ett parti för första gången vid 34 års ålder. Efter att ha varit extremt debattlysten och samhällsengagerad i många år och med kopiösa mängder debattinlägg i pressen bakom mig som “loose cannon” så gick jag med i Centerpartiet. Med lång bakgrund i moderna IT- och reklamföretag, så hade jag en enorm mötesvana och tusen ideer.

Det jag möttes av, var mängder med fina och kreativa människor, större delen av dem, med lång erfarenhet och så gott som samtliga var skolade i den historiska folkrörelsens rutiner, framväxta på 60- och 70-tal.

Våra värderingar överensstämde, vår personkemi överensstämde oftast, men i övrigt stämde ingenting!

Jag kände mig helt inkompatibel med kulturen. Med de sociala träffarna. Med “föreningstänket”. Med samkvämen. Med den långsamma förankringsprocessen av frågor. Med den gamla hierarkin. Med åberopandet av “vårt stolta förflutna i bonderörelsen”. Med fokuset på att “konstruera motfrågor för att möta motståndarnas utspel” som självändamål.

För mig, som kom från en miljö där vi på mitt företags styrelsemöten brukade bereda och besluta i trettio sakfrågor före lunch, så kom den här kulturen som en chock.

“Demokratin måste vara långsam, den måste växa fram så att alla är med och den blir rätt från början Stefan” sa de äldste i partiet till mig, och klappade mig (vid den tidpunkten var jag produktchef i ett börsnoterat företag i Stockholm) på huvudet. Jag bet ihop och tänkte “jag ska lära mig den här kulturen”.

Så går det några år. Jag börjar se mönster. Jag upptäcker att politiken tenderar att dra till sig sådana som känt sig lite utanför i livet, de som vill ha en klubb att mysa i, de som saknar sammanhang. Inget fel i det, men jag märker också, att de progressiva, de ambitiösa, de med visioner, ofta väljer andra karriärvägar och avstår politiken. Förutom de gamla hantverkarna då, de solida kvinnorna och männen med rötter i folkrörelserna, smidiga hajar som rör sig vant i fullmäktigmöten och vet allt redan innan det har hänt. Dessa, har alltid imponerat djupt på mig och blivit riktiga förebilder. Vilket kunnande!

Men så finns också de “egenkära pratkvarnarna” som glider runt i den lilla lokala politik-pölen på en liten “powertrip” och producerar inget annat än varmluft. Lika mycket som jag högaktar de gamla hantverkarna, lika mycket irriterar jag mig på de olika tupparna och hönorna som struttar runt och positionerar sig. De är alla direkt skadliga för väljarna egentligen. De har oftast smilat sig in från avbytarbänk och är helt omöjliga att få ut ur politiken väl de bitit sig fast. Jag kallar dem “bojsänken”.

Vad jag kokar ner det här inlägget till är ett tufft besked till alla gamla partier; ni måste ställa allting ni någonsin tagit för givet på huvudet om ni vill ha nya medlemmar! Det kommer att göra ONT!

Det är svårt att säga det här, prata om det här, eftersom jag högaktar så många av de äldre, stabila politkerna i min närhet. Lokale legenden Per Söderberg (c), Gunnar Hjelm (m) och flera andra män och kvinnor som för mig representerar det politiska hantverkskunnandet med inspirerande precision. Men hur det än är med det, så hänger partipolitikens framtida vitalitet på att den klingar i harmoni med samtidens kultur och beteendemöster. Om media, folket och marknaden förändras, så måste hela den politiska proceduren följa efter. Stannar den kvar i något som misspassar mot samhällets utveckling i allt högre utsträckning, så går det inte att rekrytera nya medlemmar.

Det är inte det att vi inte når ut till folk, det är hela vårt erbjudande som felar.

Och tro inte att det är upp till ANDRA att ändra på sig för att “få vara med i vår klubb”. Nej, så avundsjuka är inte folk på oss längre kära kamrater. Det var länge sedan det sneglades avundsjukt på någon med ett förtroendeuppdrag. Idag kanske någon kastar en blick av rent medlidande på sin höjd.
Detta gäller inte i de gamla lagren givetvis. För åldrarna 55 och uppåt är det förtfarande “fint” att vara politiker, ungefär som att det var “fint” att var läkare. Men….förstår ni, samhället består med tiden av en allt mindre del människor över 55 år.

Så vi måste alltså gå till ritbordet och uppfinna ett helt nytt parlamentariskt fordon för nya medlemmar att attraheras av. Det måste till en helrenovering av både kultur, beredningsprocess och arbetsmetod.¨Den stolpiga uppförandekoden i fullmäktige, de evighetslånga och oftast urvattnade interpellationsdebatterna. Allt måste granskas under lupp, för att se om det går att göra på nya sätt.

I stället för att på våra möten fråga oss “hur ska vi marknadsföra oss bättre så att vi får nya medlemmar” så ska vi fråga oss “hur kan vi förändra oss så till den milda grad att vi utgör ett attraktivt sammanhang att tillhöra igen?”. För det brister som sagt inte i marknadsföringen. Det brister i erbjudandet. Och det är inga små justeringar som behövs. Det måste till storstädning. Allmänheten underkänner hela vår politiska kultur och det är därför vi inte attraherar nya medlemmar.

Det är inte meningen att den tilltänkta nya politker-generationen från 2008 och framåt ska anpassa sig till procedurer, rutiner och kulturer som skapades av Tage Ehrlander, Karin Söder, Gösta Bohman och Torbjörn Fälldin. Det kan väl vilken människa som helst begripa. Ändå sitter vi, relativt nya politiker fortfarande och skvalpar med fötterna i resterna av deras kultur.

Det partipolitiska arbetet måste ställas om till att spegla vad kommande moderna medlemmar kräver av en attraktiv organisation. Annars blir det ingen ny medlemsrekrytering förstår ni. De nya medlemmarna uteblir och flykten fortsätter. Och den här kritiken riktar jag lika mycket inåt mitt eget parti som till alla andra.

Flera jag mött verkar resonera som så att “bara vi driver rätt frågor så vaknar folk och blir medlemmar och engagerar sig”. Som om det vore ideologin och sakfrågorna ensamma som motiverar människor att viga sin fritid till politik. Glöm det.

-Det är huruvida det är enkelt att delta, om man omedelbart kan få påverka och få bekräftelse, om det ger status, om man kan få en okej ersättning och om man kan få hantera det via IT. Dessa faktorer, är avgörande för medlemsrekrytering 2008.

“Sådana politiker vill vi inte ha”. Säger då de gamla vännerna av ordning.

“Okej” säger jag. “Var utan då” blir mitt svar.

/Stefan Hallgren (c)

Återigen är Cattis blogg mitt i krysset.