Den lokala medie- och kultursektorn häruppe i Jämtland verkar må…”sådär”. Gratistidningar, musikalprojekt, skivaffärer, musikaffärer och även min f.d. firma avvecklas eller går omkull och många kulturarbetare i stan försöker fly till den statliga spenen för att söka försörjning, bara för att finna att den också sinat.

Sveriges Radio minskar resurserna till lokalradion och reklamradion går knackigt (och annonsmarknaden gällande papperstidningvärlden är en sån soppa by the way att jag aldrig sett något liknande.) Detta får till följd att de gamla medierna drar ner på kulturbevakningen först och bidrar till den onda cirkeln. En frustrerande situation.

Mitt i detta meddelar kommunen att man ska bygga en ny ishall för 100 miljoner efter att nyss ha byggt en fotbollsarena för 85 miljoner. Detta efter att just har färdigställt en simhall för över 70 miljoner och att man bygger om ett torg för 36 miljoner. Östersunds kommun ligger snart baktunga med en halv miljard i samlade investeringar och plånboken visar inga tecken på att stängas under överskådlig tid. Alla dessa projekt gynnar givetvis uteslutande idrotten samt de gamla politikernas- och näringslivsmänniskornas agendor. Cirka noll kronor går till uttalade kultursatsningar. Eller kanske någon enstaka miljon gör det, men det vore bara löjligt att redovisa, i den överskuggande massiva halvmiljards-kontexten som går till annat.

Jag säger så här; antingen får faktiskt kommun- och näringslivstopparna se över sina prioriteter allvarligt och hosta in motsvarande belopp i kulturen eller så får de bevittna en kultur-utslagning av episka proportioner de närmaste åren. För ser ni; NEJ -marknaden vill inte frivilligt bekosta kulur egentligen i den omfattning som krävs.

Hela floran av mindre kultur-aktörer och oberoende producenter håller på att totalt spolas av plattan det här året, samtidigt som staten på sin sida (samhällsdelen av kulturen) håller på att strypa ihjäl sina verksamheter med budgetskärningar.

Kultur är fortfarande bara en obekväm overhead/goodwillpost i budgeten och “underhållning” för många betyder bara “coverband på firmafesten” och några “Idol” artister, där det fortfarande finns business att hämta.

Det är marknadsekonomi som gäller och betalningsvilja finns i övrigt inte i den grad som skulle behövas för att upprätthålla ett friskt och brett kulturliv.
Det vi får istället, är ett smalt, fattigt och sjukt kulturliv, och det är förödande för det sociala lagret i samhället.

Samgifte mellan kultur- och näringsliv har provats småskaligt här och var senaste åren, men det faller oftast på att företagen till sist inser att “oj, det är ju riktigt dyrt, det är ju en massa riktiga människor som ska ha riktiga månadslöner året runt bland de där kultur-lallarna”.

Nej mina vänner, att kunna njuta av kontinuerlig och mångfaldig kultur kostar hardcore-flis, precis som med vanliga anställda, och om ingen på sikt integrerar kulturarbetare i sina affärsmodeller eller politiska modeller på riktigt, så står snart samhället naket och enfaldigt i ännu högre grad än idag.

Budskapet är enkelt: -nej, efterfrågan och betalningsviljan hos konsumenter, företag och politiska instanser är inte så stor att vi kan leva på det här, vi är en hel sektor som behöver ett annorlunda förhållningssätt från folk i beslutande positioner om vi som yrkesgrupp ska fortsätta existera.
Om inte, så måste alla vi småskaliga kulturproducenter gå bort från vårt hantverk och återfinns snart arbetandes inom andra “vanliga” sektorer allihop och konsumenterna lämnas till börsernas definition av underhållning, som oftast tjänar till att sälja helt andra saker än kultur.

Antingen erkänner ni alla kollektivt kultur som ett nödvändigt element i samhället och spottar i nävarna, eller så gör vi en deal i samförstånd att vi lägger ner det här nu och lämnar begreppet “dynamiskt kulturliv” till att bli någonting man hade på nittonhundratalet men som vi inte längre behöver.
Det är ok med mig, bara alla slutar hyckla och stå och vrida sig obekvämt i mitten inför det här problemet. Det, får det vara slut med.

Vi kulturarbetare behöver beslutsunderlag så vi kan få begrava det gamla och hitta på något annat i stället. Vaktmästare på idrottsanläggningar verkar som en framtidsbransch.

/Stefan