Jag fick en chans att åka tidsmaskin i går, och tog den.

Vi var hemma i Härjedalen igår. Jag och barndomsvännen och kollegan “Kingen” är födda och uppvuxna där. En tripp rakt ner till tonåren kändes det som.

Vem ÄR man som vuxen, när man återvänder till den plats där man sovit på alla soffor, smygit i alla buskar och känner varenda människa och alla vet exakt vem man är och kommer ifrån?

Liksom…man vet ju, att även om jag som nu dyker upp varandes en förhärdad och lite allvarligare musiker-konsult-entrepenör-politiker-40-åring med livets tusen erharenheter redan ristade i själen, så vet man att i deras ögon så förblir man alltid “Lill-Hallgren” som tillbringade barndom- och tonår med saker de genast minns vid första handslaget.

Men efter det, så har de ingen klar bild av vad man gjort, så de har liksom väldigt oskuldsfulla ögon när de möter mig igen, och återvänder genast till “minns du det och det och det” när de kommer fram och hälsar.

-Ens senaste tjugo år har liksom förlöpt utanför deras synfält, så de refererar nästan bara till saker som ligger så långt tillbaka i tiden för mig att jag knappt vet vem det är de minns eller talar om när de refererar till mig.

Ändå, efter en stund, slappnar jag av. Märker, att det inte spelar någon roll. Det ändå “hemma” på ett sätt, och det skiner igenom en lojalitet och och familjeliknande känsla från alla jag möter, där jag förnimmer att det går bra att bara vara “jag” oavsett tiden som gått. Vad vi alla misslyckats eller lyckats med genom åren, blir bara oväsentligt damm runt fötterna.

Vi ser varandra som vuxna efter ett litet tag, och småler i hemlighet inuti, om saker vi kanske minns om varandra, som ingen annan känner till. Små dolda minnen jag har, med var och en som hälsar.

Det blir lite speciellt en sådan dag som igår.

“Kingen” ringde alltså (En artist och barndomsvän som jag driver skivbolag med och där vi släppt hans senaste platta i år) och frågade om jag ville vara med och spela lite gitarr på några skivsigneringar (två olika samma dag) och en “riktig” spelning på kvällen.

Det har jag inte gjort på år och dar, så jag hakade på utan att tänka, körde bilen och tog hand om lite praktiskt, samt spelade. Vi stod utanför butiker i centrum på ett par orter, spelade och krängde skivor. Såååå märklig känsla.

En hisnande lång resa från den identitet jag lever i idag. Senast jag besökte musikern i mig tillsammans med honom “på riktigt” var väl…tja tidigt 1994.

… och där stod vi. Som om ingen tid gått sedan 1983, när vi ofta spelade utomhus som femtonåringar på de olika orterna hemmavid. Med liten PA-anläggning, på parkeringar. Glada människor kommer fram, och ser sitt eget åldrande genom oss, att vi, gemom att vara 40 år, givetvis gör dem till någonstans mellan 50 och 70 år numer. Ändå blänker det till lite i deras ögon. Som om de genom att se oss transporteras tillbaka ett par decennier.

Ni anar inte hur märkligt det var att genomföra gårdagen. En sån galen mix av känslor och lösryckta minnesfragment. “Nattbadade vi inte i den bassängen?” “Sov inte du hos henne där efter konserten med “Snowstorm” -84?” Och så vidare i ALL oändlighet. Kingen och jag viskade ledord till varandra hela dagen om någon av oss hade glömt ett namn. Massor av folk, bekanta ansikten och barndomsvänner kom fram för att liksom kolla om vi kände igen varandra.

Det kändes givetvis märkligt (“märkligt” är dagens nyckelord som ni märker) också att spela. Orepeterat kunde jag ändå sätta hela Kingens reportoar på volley, och det bara flöt. Det blir nog så, när man träffats som sexåringar och en period i livet gjort över tusen spelningar tillsammans i hela landet tills vi skildes åt musikaliskt av min tinnitus 1993 och jag sedermera flöt in i IT- och media-business-träsket.

Det skulle dock ALDRIG falla mig in att längta ut på vägen igen. Shit, det är för långa distanser till det. För mycket annat som omdefinierats i min person för alltid. Men det var skönt att känna att jag KUNDE på något sätt. Helt odramatiskt. Milen i bil förlöpte med lite andra samtalsämnen nu än på den tiden förstås. I stället för bara det vanliga pladdret så var ämnena ekonomi, media-strategier för plattan, prat om våra barn och sådant. Men ibland så kom ryggmärgsreflexen fram och de barnsligaste av alla turnébilstidsfördriv kunde dyka upp.

En lite melankolisk och vemodig glädjekänsla låg och påminde mig under hela dagen. Trygghet. Vänskap. Vetskapen om den solida outplånliga grund som vår gemensamma historia vilar på.

Idag är allt på sin vanliga plats igen.

Precis som det ska, när man är tillbaka och kliver ur…tidsmaskinen.

Något i mig vaknade. En längtan efter nya sätt att binda ihop “nu” med “då” på sätt jag egentligen inte känner till ännu. Det kanske växer fram.

/Stefan