Jag slutade skriva 2009. Jag hade skrivit klart. I bloggform. Något annat knackade på. I tio år, har mitt bloggande legat nere. Under de tio åren, har jag kommit fram till att jag postat runt 40 000 inlägg på Facebook, Instagram och några andra plattformar.

Men…den senaste tiden har jag längtat efter beständighet. Förstår du vad jag menar? Att något blir kvar och betyder lite mer. Att skriva och posta, är ett sätt för mig själv att förklara och bearbeta liv, tid och värld för mig själv, samtidigt som jag frågar dig vad du tycker om det. Nu har jag startat upp igen och har inte den minsta aning om var det tar mig.

Eftersom jag är sparsam med relationer privat och i det fysiska livet men ändå har behållning av, och är intresserad av dig, av människor, av världen, så undrar jag om du vill följa med här igen.

Tio år. Tio. När jag återvänder till mina sista postningar i Februari 2009, så ser jag att jag bar på en frustration om politiken, världen, media och människor som jag formulerade, problematiserade och föreslog förändringar om. Inte hade jag en aning vid den tiden, att världen helt skulle gå bananas de kommande tio åren. Fenomen som Trump, Brexit och Boris Johnson var helt otänkbara. Radikalisering av många av mina vänner till rabiesgalna haverister var också något jag aldrig skulle kunna förutse. Att ett främlingsfientligt parti skulle bli näst störst i landet, var också helt otänkbart på den tiden.

Tio år. När jag känner den här Söndagen på pulsen i September 2019, så skulle det lika gärna kunnat vara 100 år. Så mycket, har den här planeten ändrats. Och ingen verkar fatta det. Ingen verkar se det. Det är en helt ny värld du vaknar upp i varje dag just nu nästan helt utan referenser till 2009, 1999 eller 1989. Förr var sambandstentaklerna långa och mjuka över tid. Idag är de helt brutna. Länkarna är av. De bryts bara några dagar efter att något lagts ut i bruset. Minnet för kort på grund av att vi lever i realtid och har tiodubblat informationsmängd och tempo.

Du och jag har slutat reflektera. Det jag vill göra med min blogg, är att börja reflektera igen. Så här låter min inre röst, när jag inte försöker göra mig det minsta intressant. Så här låter jag. Du är välkommen att följa. Eller inte. Jag skriver ändå. För att jag måste.