…och det är ok.
Det är märkligt att upptäcka, att allt som de flesta andra strävar efter, inte har något värde för mig alls längre.
Men tänk efter. Om du som jag skulle leva ett liv, där all ytlig bekräftelse du någonsin önskat dig uppfyllts hela tiden i 20 år. Att du alltid synts när du velat synas. Att människor alltid sett vad du gjort och kommenterat det. Att du vet att du kan, att du törs, att du spelat alla spel som någon någonsin kan drömma upp i ett liv, och till sist finna att inget av det gjorde dig större tryggare, bättre eller mer älskad.
Jag har varit i tidningen tusen gånger. Jag föreläser på slentrian och har inga problem med att stå inför människomassor oförberedd och bara tala om vad som helst, och dessutom lyckas vara underhållande. Det är bara gäspande business as usual för mig. Helt utan ansträngning eller eftertanke.
Tycker du jag koketterar och att det är lyxproblem?
Men snälla, det är kanske för att DU längtar efter att kunna behärska de sakerna egentligen? Om du visste det jag vet, skulle du förstå, att du lever som i The Matrix. Du är bara ett inkapslat batteri för de som behöver din plånbok, som viljelöst ska ge din energi till marknaden, medan den samtidigt håller dig sysselsatt av sprit, sexdrift, dokusåpor och drömmar om framgång, så att du vilseledd ska förbli så upptagen att du aldrig någonsin tänker efter.
Tro mig, det är helt tomt när man väl får tillgång till all världens ytliga bekräftelse. Det finns inget därbakom. Det är inte vad vi människor borde söka efter överhuvudtaget. Det är ett så snett skott, så långt bredvid målet med att vara människa. -Idol, Schlager, aktiepengar, fin bil, “normal familj” är alla blindskott på den resa som man fått på runt 80 år.
Man kan födas och leva ett helt liv, och sedan dö, utan att ha varit i närheten av sanningen.
Det finns ett liv, en annan plats, straxt under ytan, att mötas på, att leva på. Dit inga löpsedlar når. Där alla ord är på riktigt. Där trevande respekt, nyfikenhet och försiktighet leder vägen. Där vi verkligen är.
OM jag vill möta dig, så vill jag möta dig som den du är i det ögonblick där du håller på att vakna, innan du hunnit fälla upp sköldarna som visa vem du är till vardags. Jag är inte intresserad av vad du gör, vad du siktar på i ditt jobb, att du haft en trasslig historia eller att du tycker om rostfria dyra vitvaror. Jag vill möta den du föddes som, innan världen lärde dig hur du ska vara.
I´ve seen it all. Och det har gjort att jag tagit ut en skilsmässa från en värld, där tidningen Café och Cosmpolitan försäker bestämma mina värderingar. Där Filip och Fredrik är det som roar dig på vardagkvällarna. Där rödvinet är det som får dig fri och galen.
Att tvingas se allt det som den kommersiella verkligheten ställt till med, gör mig sjuk. Därför ger jag den inte tillgång till mig.
Jag vill inte ha det, jag vill inte se dig så. Jag vill inte umgås med dig när du bär fram sån tomhet framför mig.
Säg mig i stället vad du behöver. Säg mig vad du längtar efter. Gå sönder och bli fri inför mina ögon.
Då, tar jag dig på allvar. Då, får du bli min vän. Endast då.
/S
