Smärtsamt hip. Motorcykeltröja skrikande av sjuttiotalsfärger och hippiehatt. Hittade en bild som skapade en serie flashbacks av rang i huvudet. Ni förstår, jag var omgiven av mest bara vuxna mina åtta första år.
Barn levde inpå de vuxna på ett annat sätt då. På fester. På Turné. På studenthem. I loger. På motorcykelturer. I studion. Eller vid närmare eftertanke så var det nog bara barn som jag, som gjorde det. Och jag vill gärna tro att det var huvudsakligen positivt. It made me what i am. Samtidigt, så undrar jag, vad som rör sig i huvudet på den där lille killen med de allvarliga ögonen. Vad han tyckte var roligt och vad han saknade. Jag vet inte. Jag tror det var mest kul.
Sen tänker jag på min egen dotter som snart är i samma ålder jag var på bilden, och inser att jag aldrig skulle kunna se henne levandes min barndom. Det är en annan tid nu. Ibland på gott, ibland på ont. Men världen var ändå lite mänskligare då, 1974.
