Jag har äntligen fått fatt på den där irriterande känslan, tanken ni vet, som inte låter sig formuleras utan undflyr en hela tiden. jag förstod helt plötsligt vad jag står, vad mitt förhållningssätt till den Svenska politiken idag är.

-Jag kom fram till att hela den gamla parlamentariska kulturen idag är ett enda stort systemfel i sig. Världen gick för tio år sedan vidare in i ett paradigmskifte när samhället blev uppkopplat, men den gamla Svenska demokratin slutade tvärtom att utvecklas helt och stannade kvar i en tradition med rötter i industrialismens och  politikens ungdom. Detta är så oerhört skadligt för kvaliteten på demokratin, eftersom den, då den inte längre svarar mot behoven utifrån, helt enkelt dör inifrån, långsamt, som om den hade cancer.

Fysiska gamla folkrörelsetraditioner i form av “Scoutlägerbetonade kram-kalas” och liknande slutade attrahera potentiella medlemmar redan på 90-talet.

Det är ingen fritidsklubb vi nya, yngre partimedlemmar vill ha, -de flesta av oss vill ha snabba och kärnfulla instrument för att diskutera och exekvera beslut med så lite besvär som möjligt. Helst Integrerat med webben med kraftiga datastöd i processen för gruppsamverkan, digitala certifikat, dokument- och remisshanteringhantering, beslutsstöd och webb-verktyg för intern röstning för att bereda frågorna i partigrupperna innan fullmäktige och liknande. SMS-kalendrar och snabba puckar. No fuss.

…Och så lite som möjligt av oändliga vidhängande kickoff-helger på obskyra kursgårdar och liknande tack. även om behovet av dem givetvis ökar före och efter ett val.

Systemet betalar oss fritidspolitiker nästan ingenting i arvode medan man tvingas riskera att ha sönder sina familjer om man ska ställa upp på alla stora och små möten som hålls hela tiden.. Alltså måste fritidspolitikers medverkan underlättas och effektiviseras extremt mycket, så att det tar lika mycket tid i månaden som en halv tvättdag ungefär. Totalt. Det måste bli mer action och mindre malande med käkarna.
 “Skicka över agendan, stäm av den med väljarna, knåda den tillsammans och låt oss gå till beslut” liksom.

 Det gamla politiska Operativsystemet som sköter sverige idag är som att tvingas använda Windows 95 d.v.s. helt oanvändbart om man vill utföra något vettigt arbete med det. Men det är det enda vi har, alltså måste det politiska systemet helt enkelt reformeras på en nästan konstitutionell nivå.

Ny organisationsform, ny teknik i mitten, mindre resor, möten och kurser och  i stället fler gruppmöten via webbkonferens, högre grad av delegation och ansvar, mindre “trivselfika”. Så att det mer liknar ett riktigt, kvalificerad arbetsuppdrag helt enkelt. Arbetsbeskrivning, reslutatkrav och förväntingar även för fritidspolitikern. Man bör också sänka antalet ledamöter över hela spannet, men å andra sidan göra dem  synliga i högre grad och ansvariga inför medborgarna genom att göra deras arbete i den politiska processen helt transparent för väljarna genom IT.

Se där. Utifrån bara ovanstående embryo och 400 miljoner kronor skulle jag kunna skriva en första kravspecifikation till en beställning hos en systemleverantör och renovera hela den Svenska Demokratins organisatoriska arbetsprocess utan att tumma på kvaliteten och sedan och få medlemmarna att VÄLLA in i partierna inom bara en treårsperiod.
Hm, se där, en fråga som faktiskt då SKULLE få igång min döende poltiska motivation vore att jobba med just en sådan reform förstås. Hm, en tanke. Undrar var man vänder sig med den?

Dessutom, vore jag riksdagsman, så skulle jag ha en egen webbsite som kopplade ihop mina “hem-väljare” med mig, dygnet runt.. Inför  varje sittning i riksdagen, skulle jag lägga ut de beredda frågorna på webbplatsen och föra en dialog med mina väljare i Internetforumet tills frågorna var behandlade för min egen del och sedan låta mina väljare, genom ett individkopplat röstningssystem få ha en åsikt om vilken knapp jag skulle trycka på i riksdagen. Sedan, skulle jag börja förhandla med riksdagsgruppen och därefter göra bedömningen, när hänsyn har tagits även till andra intressen.

Men bara i extrema undantagsfall skulle jag gå emot mina väljare. Ibland kan det ju t.ex. behövas när man beslutar om nationella storprojekt som järnvägsbyggen m.m. där regionala hänsyn måste vägas mot nationella intressen. Men i väldigt många frågor, så går det helt utmärkt att ha en representativ direkt-demokrati genom sin riksdagsman. Det skulle helt klart öka det demokratiska inslaget och samtidigt exponera mig för kritik från alla håll, precis som det ska när man är folkvald. Comes with the job.

/S