Det small bara till under giget. Sen blev jag plötsligt döv på ena örat. Jag stod nära cymbalerna i en timma och spelade på ett gig som sedan aldrig verkade ta slut i en helvetesvolym med för hög medhörning dessutom. Jag blev vinglig då balanssinnet bröt ihop och det smärtade i hela sidan av huvudet så jag trodde jag fått hjärnblödning.

Efter några veckor kom hörseln tillbaka. Men smärtorna tilltog, vecka för vecka, månad för månad, tills jag till sist inte längre kunde stå i samma rum som någon som spelade ett instrument. Det blev ännu värre. Att tappa en schampoflaska i badkaret exploderade bomber av smärta, nu i båda öronen. Såsmåningom, kunde jag inte titta på TV eller prata i telefon utan att det gjorde ont. Till och med att bläddra hårt i morgontidningen smärtade i öronen. Suset av en datorfläkt i tre timmar kändes efter ett tag som att någon skrapade långsamt med en skalpell på trumhinnorna. Dessutom så lät det i huvudet som om jag hela tiden stod vid niagarafallen. Dygnet runt. Hela tiden.

Det hjälpte inte med öronproppar eller att sänka ljudet, för sänkte jag ljudet tills det slutade göra ont, så hörde jag inget alls i stället eftersom då tinnitusbruset överröstade allt. En omöjlig ekvation. Jag gick till en specialist.

Specialisten arbetade med mig några veckor och ställde till sist multipeldiagnoserna “Tinnitus, permanent hörselnedsättning och…”Hyperaccusis”.

Hyperaccusis är en variant av Tinnitus, men som fungerar som en slags överansträngning av örat. Man blir allergisk mot ljud. Det gör helt enkelt ont att höra. Jag var en av kanske några tiotal det året som fick diagnosen behandlad genom kontakter med Karolinska, som var ledande på denna åkomma runt 1993, men där diagnosen inte hunnit få acceptans hos specialistkåren (vilket den har idag). Folk blandar dock fortfarande ihop det med Tinnitus i största allmänhet lite felaktigt.

Men konsekvensen blev, att jag inte skulle kunna hålla på med musik igen. Mitt aktiva, lönsamma och framgångsrika yrkesliv i den fåran var slut. Omedelbart. Utan nedtrappning eller ställtid. Visserligen, så går Hyperaccusis ofta ner efter en 5-7 års disciplinerad vila (idag, 14 år senare är jag helt återställd), men den pausen var för lång för att jag skulle kunna gå sjukskriven givetvis. Så jag blev tvungen att släppa taget om det jag älskade och kunde mest.

Så, jag hade vid denna tidpunkt alltså ett sjudjävla sus i öronen som frätte på psyket, hörde illa och skrek av smärta vid starka ljud.

Festligt. Inte.

Men. -I stället för att låta mig sjukskrivas, sjukpensioneras och få handikapp-penning vid 26 års ålder (det var föreslaget, men jag VÄGRADE), så satte jag mig i den stenhårda skolbänken och förkovrade mig i multimedia-studier med inriktning som projektledare och mot en IT-gren som var under uppvaknande i hela världen;

-Internetproduktion och World Wide Web.

I början av 1995 anställdes jag på stående fot som projektledare och webbutvecklare på Östersundsposten och utvecklade tidningens första två versioner på Webben. Där tog den eran sin början, som ledde till åtta års blixtkarriär inom den “nya ekonomin” via fem olika företag på sju år och fick sin höjdpunkt i Stockholms IT-race, innan det såsmåningom föll i början av 2000-talet som alla vet.

Jag tittade aldrig tillbaka på musiken. Inte en sekund. Jag tvärslutade med ett liv och ett yrke som jag var totalt uppfostrad och utvecklad till. Musiken blev aldrig mitt kall igen (okej, jag driver en studio och ett skivbolag idag igen, men det är en annan historia). Och så här i efterhand, så gjorde det inget.

Nu, har jag både kulturbakgrunden (sedan musikåren och att jag drev stadens stora teater i eget bolag i ett antal år fram till 2006), affärsbakgrunden från börs-åren, mediabakgrunden (från åren jag och några till drev reklam, spelutveckling- och Webbyrå 1999-2001), IT-bakgrunden samt en miljon kilo kvalificerad combat practice inom alla de sektorerna redan vid fyllda 40. Det gör att de flesta utmaningar som presenteras framför mig idag oftast känns väldigt enkla att ta tag i. Lådan har blivit proppfull med verktyg.

Det är för all del en bred bas, som jag visserligen kan använda till en massa saker, men numer är problemet att min medvetenhet och personliga utveckling ofrivilligt lett mig till en konsekvens där jag inte längre kan ställa upp på att arbeta med…bullshit. Jag har sett för mycket. Gått vidare. Höjt ribban för högt för att klara av just…”bullshit”.

“Bullshit” i alla dess former, är en ständigt närvarande parameter i så många sammanhang och på så många arbetsplatser, att det blir problematiskt att hitta “bullshit-fria” försörjningskällor om man säger så.

Låt mig för tydlighetens skull utveckla vad jag menar med bullshit;

-Arbetsplatser med svag eller okunnig ledning.
-Arbetsplatser där egenbevarandet och den politiska agendan är viktigare än uppgiften och funktionen (=på tok för många offentliga arbetsplatser).
-Arbetsplatser med kollapsad personalkultur, skvaller- och fikarumsintriger.
-Arbetsplatser där kompisband- och osunda lojaliteter sätts före funktion och utvecklingskraft.
-Arbetsplatser med konstruerade arbetsuppgifter.
-Arbetsplatser med tvivelaktiga, svaga och okunniga ägarbilder.

Egentligen blir jag ju alltid sugen på att arbeta med just ovanstående problembilder, men då aldrig, aldrig längre ner i organisationen än att jag har ordentliga möjligheter, egna uppdrag och mandat att sätta igång en förbättringsprocess av de områden som är problematiska, för att just rätta till problemen och skapa en välmående, effektiv och lönsam organisation av det hela igen.

Det här förhållningssättet framstår för mig som otroligt friskt och konstruktivt, men upplevs givetvis som en aning hotfullt för arbetsgivare med smutsiga påsar. Ledare som egentligen inte vill åtgärda problemen då en utvecklingsprocess kan katalysera fram förändringar av felaktiga strukturer som många interna krafter helst vill behålla oförändrade…av en mängd tvivelaktiga orsaker givetvis.

Därför, så samlas jag ofta till likar som bygger nytt vid sidan av numer. Ny politik. Ny media. Ny opinion. Nya produkter. Nya lösningar. Det börjar bli gott om liktänkande faktiskt, vilket känns inspirerande när det går tungt.

Det som inte finns, går att bygga. Minns alltid det om du tvivlar ibland.

Det som inte finns, går alltid att bygga.

/S