Liksom. Skönt. men ändå en liten…känsla av overklighet. FRA och signalspaningslag kändes långt bort när jag åkte till Hackås för att fira Midsommar. Underbar dag omgivna av barn och lekar hemma hos Kingen och Maria och i säng vid halv elva utan att ens ha ett litet yrsel i huvet. God mat och underbar gästvänlighet. Tack Kingen och Maria! Fast… på dagen, på Hackås hembygdsgård, så fick jag den där svindlande känslan igen av att ryckas från 2008 till 1958. Dragspel och elgitarr-farbröder i ett hörn spelandes gamla låtar. En midsommarstång och några barn som dansar. Vad jag märker är, att vi födda på sextiotalet gör allt det här lite som “pliktskyldigast”, ungefär som när vi tycker att våra barn ska titta på “Kalle-Anka på Julafton” trots att det inte betyder ett dyft för de, på det sätt det gjorde för oss för 30 år sedan. Runt midsommarstången dansade några barn påhejade av nostalgiska mor- och farföräldrar, som liksom ville behålla sin bild av att man fortfarande gör som man gjorde när de var små i Sveriges ungdom.
Det känns…”sådär”. Många av oss lite yngre har helt tappat kontakten med traditionen och jag har en känsla av att vissa hellre skulle önska ett sätt att fira midsommar som tillhörde “oss”, en nutida kulturmanifestation för våra behov.
Men okej, midsommar är fint, det tycker t.o.m. jag, så upp med stången bara och dansa på. Det gör välan ingen skada. Vi kan låtsas några år till. Av respekt för de allra äldsta. Och de minsta barnen, tycker i all fall det är kul att röra på benen lite
/S
