Att någon gång möta en barndomskamrat, och se vad livet gjort med honom. Se den medelålders man han blivit och anat vad alla år som gått mellan våra möten som barn, och vårt möte nu som vuxna gjort med honom. Se hur hans ögon nu rymmer smärta, allvar och mognad. Förstå vad hans ögon fått se liksom mina, alla dessa mörker som avslöjas för en människa ju äldre hon blir, som är barmhärtigt dolt när man är yngre.
Det smärtar i mig, att se kontrasten. Mitt minne vill återkalla honom som en äventyrlig pojke, nästan som Frodos följeslagare i Sagan om Ringen, när vi lekte i barnets sagolika sommardagar, där varje gammal lada, varje träddunge utgjorde scenen för våra äventyr, våra förskräckta skrik och skratt när vi släckt en oavsiktlig gräsbrand. Våra pigga pojkögon och taniga kroppar, cyklandes iväg från platsen skrattande, med kläder doftande av gräs, rök och sommar. Känslan av att det alltid skulle komma att vara så. Att den tiden tillsammans var ohotad och evig. Att barnets oskuld och lycka inom oss aldrig skulle behöva ändras till något annat.
Att då, decennier senare, möta hans blick, glimten av förståelse för vad som hänt oss. Som två krigare vars brustna illusioner och skador för evigt kastat oss bortom oskulden. Vi vet att våra respektive liv nu innehåller skilsmässor, försummade barn, alkoholiserade släktingar, konkurser, pengabrist, kärleksbrist, att vi lever under skuld för allt vi inte klarat av, sörjer våra oförmågor.
Vi vet, att vi aldrig leker mer, vi två. Våra blickar möts igen, när vi samtidigt står tysta, allvarliga och saknar vår barndom, sörjer vår misslyckade vuxenhet, men till sist kommer leendet, vi ler mot varandra som pojkar igen, solen glimtar till i ögonen och allt vi ser då, när vi tittar på varandra, är två elvaåriga pojkar, som livets kommande allvar fortfarande inte slagit klorna i.
/S
