…det var ju trevligt att få med den där, men på grund av utrymmesskäl och redaktionens önskemål så var jag tvungen att banta den ordentligt och samtidigt polarisera den förenklat så att “Datorspelande” ställdes mot “TV-tittande” på ett märkligt sätt.
Det är väl nackdelen med tryckta medier. Det ska vara TYDLIGT och KORT och ENKELT med väl definierade motsatser. Trots det är jag tacksam mot debattredaktionen som gav mig ett uppslag i självaste Söndagstidningen. Vika ut mig i längre förklaringar kan jag ju göra här.
Det jag ville åt i inlägget var att det är lika illa vad man än “fastnar sittandes framför…i koma” vare sig det är TV eller dataspelande, men att datapel och Internet åtminstone har en mycket högre grad av aktivitet och egen-initiativ förknippat med sig.
Jag kritiserade själva kulturen där vi blir sittande och bara blir matade med själlös underhållning.
De cirka ÅTTIOSJU-TUSEN timmar en genomsnittlig människa sitter framför en TV under en livstid, blir förr eller senare “fostrande” det vill säga, våra tankar böjs till sist omedvetet åt det håll som det vi tittar på presenterar, eftersom det blir den dominerande källan till information och intryck varje dag, året runt.
Alla andra influenser kommer långt ner på skalan. Det är TV:n som tränar och skapar vårt sätt att reagera med känslor, vårt sätt att kommunicera, våra ämnen i fikarummen, sättet vi behandlar omgivningen på, eftersom vi spenderar så otroligt mycket tid sittandes passiv framför TV:n.
Det i sig, skapar en slags känslomässig skörbjugg och näringsbrist i oss, eftersom TV:s budskap och underhållning bara finns så länge själva programmet pågår. Det finns ingen fördjupning eller förklaring. Inget bestående under allt. Det är en helt artificiell stimulans. Dessutom ensidig, vi tar bara emot.
Det är klart som fan att vi sen får problem med allt från relationer till arbetsklimat, när vi traskar ut i livet, fostrade av marknadens budskap och en obegränsad tillgång till TV-program som “Extreme Makeover”, “Pimp My Ride”, “Big Brother”, “Idol” eller några av de andra totalt själlösa och kalla programformaten. Låtsaskänslor.
Ställföreträdande liv uthyres.
“Lev mitt liv åt mig ni där på rutan. Lär mig vad jag ska känna. Lär mig vad jag ska köpa. Lär mig vad jag ska säga.”
… och så gör vi det….
…med total avsaknad av förankring i våra riktiga känslor, viljor och den vi egentligen är… eller den vi kunde ha blivit om inte TV:n gjort låghalta sociopater av oss.
Hur fan ska vi ha skuggan av en chans att växa upp till att leva och älska på riktigt med marknaden som allsmäktig fostrande förälder?
Vi engageras i hur det går för Brolle i körslaget, Marie i Idol, Charlotte i Schlagern eller för den delen Linda Rosing i Big Brother. Det blir ämnet på arbetsplatserna, det blir samtalsnivån på dejten, det blir vad vi går in på tidningssiterna på Internet och fördjupar oss i.
Det fuckar upp oss någonting alldeles otroligt! Det väger FÖR TUNGT i våra personligheter i vardagslivet! Motbilderna är för få.
“Sex and the City” definierar hur tjejkompisar pratar runt vinglasen. “MTV cribs”, skapar drömmar om hur man vill leva i sitt drömhem. “Postkodsmiljonären” och “Bingolotto” fjättrar oss vid hoppet om ekonomisk förlösning. “Melodifestivalen” lurar oss att tro att det fortfarande finns en musikbransch o.s.v.
Det är ingen hejd på illusionerna!
Och ingenstans… ingenstans.. talar TV:n om för oss att komma närmare varandra. Att skala av. Att våga stänga av och mötas. Att skapa en egen dröm som kommer ur ens egna kvaliteter, ens egna längtan. TV ger oss heller inte kunskap om det mod som krävs för att vara sig själv inför någon man älskar och mötas på riktigt.
Det är på grund av att våra egna känslor är undanträngda och att marknaden våldtar sig in i oss och definierar hur vi ska leva och konsumera som vi blir så djävla kollektivt olyckliga.
Vi är omedvetet förgripna på hela tiden utan att veta om det eller reflektera över det. Vi får inte bli den vi är född till att vara helt enkelt!
Slitningen mellan den potential vi föds med som människa och den som TV och hela mediamarknaden säger åt oss att bli…skapar en skrapande friktion inuti oss, som de flesta inte kan sätta ord på, men som utgör hela stommen till den västerländska stressen och olyckan.
… och nu är alla de Österländska folken, dessa miljarder, som tidigare varit de högst utvecklade på jorden, på väg att göra samma felaktiga vänstersväng i evolutionen som vi gjorde.
Det.
Kan verkligen sluta illa.
/S
