Kriget i Kongo.

Är över sedan flera år tillbaka.

Ändå, så dör ettusenfyrahundra människor om dagen i attacker från gerillagrupper och rivaliserande gäng.

Dessa grupper sysslar också med att våldta kvinnor lite godtyckligt.

TV 4:as Unicef-gala ikväll visade en film från en sjukhus för kvinnor. Varenda kvinna och barn där var våldtäktsoffer. De fick in 3600 kvinnor per år. och var bara ETT av sjukhusen som specialiserat sig på detta.

Det var inte ovanligt att soldaterna, när de tröttnat på sina offer efter några veckor, knivskar eller SKÖT sönder underlivet på flickorna med skjutvapen, för att sedan lämna dem att förblöda.

“Sjukhusets chefskirurg berättade att det var svårast, ibland omöjligt, att återställa sönderskjutna urinblåsor, vaginor och ändtarmar hos de våldtagna flickor som var mellan 3 och 8 år gamla.”

Där brast det för mig.

Då grät jag så att jag skrek. Det var för outhärdligt att inse. Det gick inte att hålla ifrån sig. Det ska inte gå att hålla ifrån sig.

Jag tänkte “snälla snälla värld, sluta, sluta sluta sluta”, Sluta. Sluta. Våg efter våg skalv genom kroppen.

Hur fungerar en människa som INTE reagerar så efter att ha fått ta del av sådan ohygglig information?

“Herregud” tänker någon kanske, “det är bara en gala på TV”.

Åh?

Är det?

Jag ska berätta vad det är; det är helvetet på jorden för helt värnlösa, oskyldiga barn, det är vad det är.
Brott och övergrepp av ett slag där vidden av ondskan inte går att formulera i ord.

Det är på grund av att vi skapat en emotionell krock-kudde mellan oss själva och sådan information, som övergreppen kan fortsätta. Det är på grund av att Sveriges och världens andra ministrar inte reagerar som jag, som det kan få fortsätta. Det är för att världssamfundet är så blint och självupptaget som det kommer in 300 nya barn till det där sjukhuset den här månaden.

Om det landade 100 statschefer i sina regeringsplan på en flygplats i Kongo, och tog befälet laddade med hundra miljarder spänn och ett upprensningsprogram skulle det upphöra inom ett år.
Nu är detta en utopi, eftersom inget land kan gå in i en annan suverän stat och ta befälet, det kallas för krigshandling, men världssamfundet skulle kunna göra så otroligt mycket mer i länder som har dessa problem. Så mycket mer. Så mycket mer.

Just nu ikväll, liksom igår kväll, och i morgon kväll, så våldtas, och skjuts det sönder ett antal barn-underliv förstår ni. I ett antal länder. Hur fan kan världen gå till sängs med den vetskapen? Hela tiden.

Vad människor gör mot varandra när de är vuxna är lite annorlunda. Fortfarande hemskt, men annorlunda.

Barn har nämligen ingen makt. De är små! De kan inte skydda sig. De är ju…barn för fan! De är totalt beroende av att ingen skadar dem.
När ingen skyddar dem, när det inte fungerar, så känns det som om satan själv sitter och stirrar oss i ansiktet.

Jag funderade på vad människor omkring mig genom åren sagt om den här typen av företeelser, ni vet, med galor för utsatta barn.

Några har sagt “man måste hålla sånt där en bit ifrån sig för att inte bli galen” eller “det blir liksom inte lika verkligt när man ser det på TV och det är i andra länder så långt ifrån oss” och “man kan inte ta på sig all världens ondska”.

Åhå. Så då är det okej då? Därmed är vi helt ansvarsbefriade alltså?

Från sönderskjutna urinblåsor och sånt? På nyvåldtagna 3-åringar?

I see.

Ja då så.

Jag kanske ska ska hälsa min 4-åriga dotter det, så hon vet hur den vuxna världen ställer sig i frågan.

Hur fan är vi funtade som ras egentligen.

Vi håller på att underminera vår rättighet att leva här, själva vårt existensberättigande.

Det måste bli en förändring.

Vi har ett ansvar att förändra det här.

/S