Om skillnaderna mellan 1995 och 2020 och vad vi har att vänta oss.

Mellan 5 och 6 miljoner Svenskar tillbringar just nu mellan en fjärdedel och en tredjedel av sina levda dagar med att kommunicera med resten av samhället genom platta apparater i handen. Vi lever alltså i två
världar. En som går att definiera fysiskt/geografiskt och en som presenteras på skärm var vi än är. Just nu möts vi i skärmvärlden när du läser
detta.

Att det blivit så, är en förskjutning av vårat interaktionsbeteende som är så stort att det utan vidare kan kallas ett paradigmskifte. Ingen levde så 1995.

Tempot och mängden av underhållnings, informations- och kommunikationsflöden per dygn har också möjligen hundradubblats på dessa 25 år för vissa.

Det har tvingat oss att pressa
våra kognitiva förmågor till max och även anpassa dem för de nya formaten att utbyta tjänster och information med andra och mot banker, stat och företag.

Saker som förr tog fem dagar att realisera kan realiseras på några sekunder eller några timmar idag. Allt från hur fort man vill ligga med en annan människa till hur fort man får ett blanco-lån.

Allt. Är annorlunda mot för 25 år sedan. Ibland stirrar jag på mina jämnåriga och undrar om de inte MINNS hur annorlunda det var att leva då. Om alla har blivit lätt dementa och förvirrade och helt acklimatiserade i den här nya
miljön så att de inte reflekterar över det faktumet alls. Hur enorm skillnaden är.

(Det här är inte nostalgi och teknikfientlighet jag talar om. Bara reflektioner över ett enormt samhällsskifte. )

Teknikutvecklingen kommer inte att stanna upp.

Incitamenten för utveckling (mer, fortare, billigare, miljövänligare, mee tidsbesparande, rationellare) är för höga för att den ska bromsas.

Eftersom vi lever i en uppsnabbad tid där vi rent tekniskt kanske avverkar fem utvecklings-år varje 12-månadersperiod jämfört med 1980, så är saker som singularitet, transhumanism och computer/brain-interface inte science fiction på något vis. Där hamnar vi mer förr än senare.

Vi kommer som art att antingen lyckas med att bli hybrider ihop med tekniken eller så kommer vi inte klara av att utvecklas intill den, då vi redan processar alldeles för höga informationsmängder för att kunna hålla oss mentalt friska.

Klartext: Vår gamla köttsäck är för dålig för att samexistera med den här datakraften vi har runt oss redan idag.

Alltså måste VI förbättras.

Vår stenåldershjärna håller helt enkelt på att bli inkompatibel med den tekniska miljö vi uppfinner.

Lösningen är att integrera vår biologiska maskin mer med tekniken. Det finns inte (och har aldrig funnits) en harmonisk ”perfect state” för vår varelse att sträva efter. Vi växer hela tiden vidare. Jag anser att det närmaste vi kan komma ”perfect state”
är att lära oss att finna fullständig harmoni i en ständig förändring och anpassning, som naturligt tillstånd.

När det blev varmare på jorden försvann vår päls. När vi fick varm, näringsriktig mat blev vi längre och intelligentare. Vår kropp är i ständig utveckling och anpassning mot omgivningen. Har alltid varit.

Många försöker rita en mental fyrkant i sina liv som de definierar som perfekt och säga ”NU är mitt liv perfekt, så har jag alltid velat ha det” bara för att finna fem år senare att de växt vidare och inte klarar av den fyrkanten längre.

Vi är en art i ständig rörelse och inget går att låsa fast i tiden.

Min definition av lycka är att lära sig acceptera och känna sig harmonisk med och mitt i ständig förändring och ständigt nya förutsättningar.

När vi uppfinner ny teknik som blir en kostym av möjligheter för oss att gå vidare i, så kan vi välja att kämpa emot (vilket kommer att skapa massor av sorg och smärta) eller utnyttja de nya möjligheter det öppnar och acceptera förändringen tekniken möjliggör.

Samtidigt, är jag öppen för valfrihet och förstår de negativa upplevelser många har av tekniken.

Mer ofta än sällan vill jag själv rymma ut i en stuga i skogen och elda med ved, bli analog och själv ge upp min anpassning men, jag vet att det bara är min kognitiva överbelastning som får mig att känna så och då blir lektionen i stället att hitta metoder för harmoni i anpassningen.

Så. Ser jag det.